Reportage i Göteborgs-Posten 2022
En snöig aprilnatt 2006 stod Ji Seong-ho och lillebror Ji Cheol-ho på kinesiska sidan av Tumenfloden. De hoppade av kyla. De var utmärglade, smutsiga med oljig hy och kläderna var som trasor. Om de gick tillsammans skulle de vara mer iögonfallande. Därför gick de åt varsitt håll.
Lagstiftare Ji Seong-ho tar emot oss på sitt ljusa arbetsrum med utsikt över nationalförsamlingen och vi slår oss ner vid soffbordet. Även om livet som politiker i Sydkorea är tufft är kontrasten till livet i Nordkorea, som han uttrycker det, den mellan himmel och helvete. När han kom till Sydkorea fick han genast hjälp med ben- och handprotes. I Nordkorea torterades han för att han var funktionsnedsatt.
– Jag var en skam.
På en vägg hänger ett fotografi på Ji Seong-ho med president Trump, som lyft fram Ji Seong-ho som ett bevis på människans längtan efter att leva i frihet. Intill vilar ett par träkryckor, tillverkade av Ji Seong-hos pappa. Det var på dem Ji Seong-ho 2006 flydde från Nordkorea genom Kina ner till Thailand där han fick hjälp av sydkoreanska ambassaden. Under soffbordets glasskiva ligger en kartläggning av Nordkoreas ledarskap med namn, bild och titel. Det känns nästan som en inbjudan till ett samtal – vad ska vi göra med nordkoreanska regimen?
Ji Seong-ho föddes 1982. Han växte upp med föräldrar och två småsyskon i ett hus utan toalett i staden Hoeryong, nära Tumenfloden som gränsar till Kina. I skolan hade han fått lära sig att om kriget bröt ut imorgon, skulle de gå ut som soldater. De skulle rädda Sydkorea från tyranni. När svälten svepte in över Nordkorea i mitten på 90-talet var det enligt Ji Seong-ho som ett krigstillstånd.
– Det låg döda kroppar överallt. Människor dog medan de gick. De dog på väg till trädet för att skala bark. De dog i sina hus. Men ingen gjorde något.
– Vi var så naiva och hjärntvättade. Folk dog och det enda vi gjorde var att vänta på partiets nästa direktiv. Min pappa var en rekorderlig man och partimedlem med lägre status. Han slet nästan livet ur sig medan han väntade, säger Ji Seong-ho.
