Reportage i tidningen Vi, januari 2023

Det här berättelsen om Se-young och Bang-hyun. De har följt varandra sedan början på milleniet, då de som bebisar lämnades in på samma barnhem i Seoul.

Första gången Se-young förstod att hon var annorlunda gick hon i andra klass. Hennes skola var på ett läger med barn från andra skolor.

– Vi visste inte om att vi var barnhemsbarn. Personalen hade inte pratat med oss om det. Men de andra barnen visste och började mobba oss för att vi var föräldralösa. Vi gick nästan alla in och slogs mot dem.

Se-young har gått med på att berätta om sitt liv, men vill vara anonym. De nya vännerna känner inte till hennes bakgrund, och hon har tvingats uppfinna ett svar på familjefrågan.

– Jag har letat upp en släkt med samma efternamn som mitt, men som stammar från en annan stad. När någon frågar säger jag att jag är från den släkten. Runt familjehögtider säger jag att jag ska träffa min familj.

– Jag vill absolut inte komma ut, betonar hon och tillägger att en del kompisar testar henne som om de försöker få henne att avslöja sig.

I ett land uppbyggt kring klaner och blodsband som berättar vem du är och vilken roll du har, ses de föräldralösa än i dag som en avvikelse, som får växa upp på institutioner på samhällets skuggsida.

—-

Bang-hyun, 21, tog chansen att bli ett ”normalt barn med familj” när han som tonåring förflyttades från barnhemmet till ett gruppboende i en annan provins. Han berättade inte för någon om sin föräldralöshet.

– Jag inser att det är fel varje gång jag ljuger, men det är i brist på bättre.

– Jag tillhör ingen familj och är därför identitetslös. Jag är inte heller framstående i något. Jag vet att samhället ser ner på en människa som mig, förklarar han när vi träffas på ett kafé.

– Jag tillhör ingen familj och är därför identitetslös. Jag är inte heller framstående i något. Jag vet att samhället ser ner på en människa som mig.

Bang-hyun